I saw the best minds of my generation,

destroyed by madness

Solen gick ner över de viktorianska husen som knuffade varandra uppför kullarna vid Haight-Ashbury-korsningen. Och bildade ett oranget ljus, en dimma som lade sig som ett skyddande täcke över stadens hippieidyll. Bruset från havet. Ekot av sen sista tonen till Dancing in the street.
Ibland kan jag bli så ledsen för att jag lever nu. Trots dagens fördelar känner jag ofta att jag är ett barn fött i fel tid. När man läser om den tiden är allting ofta väldigt romantiserat, och mycket säkert en efterkonstruktion. Men jag tror hellre på en efterkonstruktion än på dagens samhälle. För jag vet att jag skulle varit där. Jag skulle sprungit gatorna fram för att fånga solen över backkrönet, jag skulle fuldansat mig igenom Montereyfestivalen i magtröja och precis som Scott McKenzie predikade skulle jag alltid ha blommor i mitt rufsiga hår. Jag skulle vara en levande kliché, men det gör ingenting. För kanske hade jag träffat Allen Ginsberg. Och kanske hade jag somnat i knäet på någon söt snubbe jag träffat i Golden Gate Park. Någon med skägg, som kittlas fruktansvärt när man kysser honom. Och atmosfären var fylld av såpbubblor, skratt, rök, musik (jag menar, musiken, åh..) och kärlek. Doften av lusiga kaftaner, en bränd gitarr och söt marijuana..

MAYBE THE PEOPLE WOULD BE THE TIMES OR BETWEEN CLARK AND HILLDALE

jag glömmer aldrig den natten vi satt på bussen
den gamla, tomma, skakiga bussen
vi satt längst bak
i ljuset av svaga lampor
du tittade ut genom fönstret
följde ljuset av gatlyktorna med ögonen
sätet var hårt
jag tittade på mina blåa skor
staden sov
allting var tyst
du lade dina händer i knäet
de var vackra
och fastän du inte sade någonting så förstod jag
att jag inte behövde tveka mer
att jag aldrig mer skulle ligga vaken mitt i natten
och följa de blommiga tapeterna med blicken
i mörkret
och tänka på dig
bussen gled fram likt en lysmask genom mörkret
de ensamma gatorna
i utkanten av staden
och någonstans kunde man höra en radio
som spelade en fransk sång
och du behövde inget säga
fast jag följde dina läppars konturer med blicken
jag hade redan förstått
och du tog min hand
du var varm
skenet från de dunkla lamporna färgade ditt ansikte
bildade vackra skuggor
och gjorde att dina ögon blänkte
du stoppade handen i fickan på min jacka
och jag lutade mig mot din axel
men bussen gungade bara vidare
stilla genom sommarnatten

once i wanted to be the greatest

Det finns inget pinsammare än att läsa gamla dagböcker, jag har tusentals av dem.
På varje första sida har jag börjat med en beskrivning av mig själv, en beskrivning där jag alltid skulle försöka göra mitt liv lite mer spännande än vad det egentligen var. Jag ville att de som läste mina dagböcker senare skulle tro att jag var en rolig person, därför har jag inte skrivit något personligt i något av dem (bara en jävla massa kärleksförklaringar, för det är ju sådant som roliga människor skriver om).
Nu undrar jag mest vem denna patetiska figur var.

Det fantastiska med dagböcker har jag upptäckt senare, det finns ingen som känner mig så bra som mina dagböcker. Eller jo, det finns det i och för sig. Men ingen som står ut med att lyssna på så mycket problem. Ibland tycker jag att det jag har skrivit är så löjligt att jag borde riva ut pappret, knyckla ihop det till en boll och bittert svälja det. Låta det förmultna i min mage.
Men jag har aldrig gjort det.

Det finns ingen som känner mig som min dagbok.

Jag borde verkligen sova, men det är på natten som hjärnan sätter igång. När ljusen släcks, solen försvinner och allting är svart, rent och verkligt.

i will love you til i die, i will love you all the time

Få saker är lika fascinerande som rymden. Rymden är fantastisk. Något oändligt, något vi inte kan ta på, något som alltid förvirrar och fascinerar. Inte ens de mest framgångsrika forskarna har svaren på världens alla gåtor. Jag är i rymden, jag är mitt ute i den. Jag ligger på golvet i mitt tonårsrum beläget i en kvävd förort, och jag är i rymden. Särskilt ikväll. När jag ligger och tittar upp i taket i mitt mörka rum. Och sedan känner jag mig jättetöntig. Men så kan jag inte låta bli.
Det gör mig så djupt fascinerad, jag har sparat åttio bilder på galaxer i datorn men kommer ändå inte att kunna sova inatt.

Det är en grymt bra idé att skriva en kärlekssång med hänvisningar till rymden, jag menar, finns det något mer odefinierbart än kärlek? När man jämför det med rymden känns det ganska meningsfullt, någonting att jämföra med.

Jag känner en kille, en pojke på sjutton år. Han menar att kärlek är extremt vetenskapligt, kemiskt, exakt, förutsägbart. Han berättade att vi attraheras av varandras immunsystem och varandras lukter och att vissa immunsystem passar bättre ihop än andra, de ger en bättre slutprodukt. När en kvinna är gravid så har hon ett helt annat sorts immunsystem och attraheras till män som är mindre bra för henne och därför tyckte han inte jag skulle äta p-piller därför att jag kommer bli kär i fel killar. Jag frågade honom vad en bra slutprodukt innebar, då sade han:

- Starka, rika, barn med bra gener.

Då blev jag illamående.

Jag var tvungen att skriva en låt om det.

Vetenskaplig kärlek.

If you had walked through the jungle that night you would have heard sweet music. A child choir singing melancholy songs in the moonlight. Whisteling in the wind. Melting voices that echoed between the trees. You would have followed their calling hymns. The light voices were singing about stars and planets, friends and enemies, the sun and the moon, kings and queens. You would have been spellbound. And you would just have kept on walking, towards the singing. You would find out that it was ten small children walking.
The boy who walked first was a bit taller.
He held a big wooden stick, a staff, and a crown made out of leafs adorned his head.
His lips were red like blood. He sang beautifully.

Allting går runt, U-bahn-vagnarna dundrar fram genom förorterna, genom prunkande stadsdelar in i blodomloppets hjärta, i mitten av världen. Rörelsen levde i mig. Autobahn in my mind. Likt klockan på Alexanderplatz snurrar runt, runt. Jag älskade att ligga vaken om nätterna och lyssna till nattlivet och natttrafiken utanför mitt öppna fönster. Staden har en berättelse, en historia som hela tiden gör sig påmind, husfasader, bara en lätt dimma, något som kryper igenom grafittimålningarna ner i avloppsbrunnarna. En sol som tränger igenom alléns tak och bildar mönster i asfalten. Rockmytens Berlin.

Jag lyssnar på Bloc Party - Kreuzberg.

Stadspulsen slår i fyrtakt.

att börja

Jag hatar att börja. Alltid. Jag kan inte börja. Jag sitter bara och stirrar på den vita, tomma datorskärmen - så rensad, så kliniskt vit. Jag vet inte vad som ska fylla den, och jag vet heller inte hur jag ska börja. Jag kan aldrig börja. När jag skriver noveller, dikter, allt möjligt, så kan jag aldrig sätta första raden. Har jag skrivit första raden har jag börjat och då är min vision verklighet och blir det inte lika bra som i mitt huvud så blir jag besviken, den första raden ger mig prestationsångest. Det är som den perfekta öppningsraden i en låttext, den ska fånga lyssnaren, ha lite mystik kring sig, bara avslöja lagom mycket för att den som lyssnar ska vilja höra mer.

Vem skriver? Jag skriver. Jag skriver mycket. Jag skriver allt möjligt. Allt ifrån noveller och dikter, som jag tidigare nämnde, till låttexter och längre texter. Oftast brukar det bara bli någon slags beskrivning av ett scenario, bara en känsla fångad i ord, jag tycker om att sätta ord på saker. Jag tycker också om musik, det kommer du säkert också märka i min blogg. Jo, musik är ett stort intresse för mig, både att spela och lyssna, jag tycker om allting från sprakande indiepop till glimmande motown, psykadelisk rock och fransk pianomusik, nytt och gammalt, underground och världskänt.

Jag förväntar mig inga läsare alls, jag tror mest jag har den här bloggen för min egen skull, för att rensa huvudet lite, sätta ord på saker. Jag har varken skrivit en hyllad bok, matat svältande barn i Bolivia eller uppfunnit muffinsbrödrosten, jag är bara en hormonell tonåring.

Nu har jag börjat.