once i wanted to be the greatest

Det finns inget pinsammare än att läsa gamla dagböcker, jag har tusentals av dem.
På varje första sida har jag börjat med en beskrivning av mig själv, en beskrivning där jag alltid skulle försöka göra mitt liv lite mer spännande än vad det egentligen var. Jag ville att de som läste mina dagböcker senare skulle tro att jag var en rolig person, därför har jag inte skrivit något personligt i något av dem (bara en jävla massa kärleksförklaringar, för det är ju sådant som roliga människor skriver om).
Nu undrar jag mest vem denna patetiska figur var.

Det fantastiska med dagböcker har jag upptäckt senare, det finns ingen som känner mig så bra som mina dagböcker. Eller jo, det finns det i och för sig. Men ingen som står ut med att lyssna på så mycket problem. Ibland tycker jag att det jag har skrivit är så löjligt att jag borde riva ut pappret, knyckla ihop det till en boll och bittert svälja det. Låta det förmultna i min mage.
Men jag har aldrig gjort det.

Det finns ingen som känner mig som min dagbok.