Få saker är lika fascinerande som rymden. Rymden är fantastisk. Något oändligt, något vi inte kan ta på, något som alltid förvirrar och fascinerar. Inte ens de mest framgångsrika forskarna har svaren på världens alla gåtor. Jag är i rymden, jag är mitt ute i den. Jag ligger på golvet i mitt tonårsrum beläget i en kvävd förort, och jag är i rymden. Särskilt ikväll. När jag ligger och tittar upp i taket i mitt mörka rum. Och sedan känner jag mig jättetöntig. Men så kan jag inte låta bli.
Det gör mig så djupt fascinerad, jag har sparat åttio bilder på galaxer i datorn men kommer ändå inte att kunna sova inatt.
Det är en grymt bra idé att skriva en kärlekssång med hänvisningar till rymden, jag menar, finns det något mer odefinierbart än kärlek? När man jämför det med rymden känns det ganska meningsfullt, någonting att jämföra med.
Jag känner en kille, en pojke på sjutton år. Han menar att kärlek är extremt vetenskapligt, kemiskt, exakt, förutsägbart. Han berättade att vi attraheras av varandras immunsystem och varandras lukter och att vissa immunsystem passar bättre ihop än andra, de ger en bättre slutprodukt. När en kvinna är gravid så har hon ett helt annat sorts immunsystem och attraheras till män som är mindre bra för henne och därför tyckte han inte jag skulle äta p-piller därför att jag kommer bli kär i fel killar. Jag frågade honom vad en bra slutprodukt innebar, då sade han:
- Starka, rika, barn med bra gener.
Då blev jag illamående.
Jag var tvungen att skriva en låt om det.
Vetenskaplig kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar