jag glömmer aldrig den natten vi satt på bussen
den gamla, tomma, skakiga bussen
vi satt längst bak
i ljuset av svaga lampor
du tittade ut genom fönstret
följde ljuset av gatlyktorna med ögonen
sätet var hårt
jag tittade på mina blåa skor
staden sov
allting var tyst
du lade dina händer i knäet
de var vackra
och fastän du inte sade någonting så förstod jag
att jag inte behövde tveka mer
att jag aldrig mer skulle ligga vaken mitt i natten
och följa de blommiga tapeterna med blicken
i mörkret
och tänka på dig
bussen gled fram likt en lysmask genom mörkret
de ensamma gatorna
i utkanten av staden
och någonstans kunde man höra en radio
som spelade en fransk sång
och du behövde inget säga
fast jag följde dina läppars konturer med blicken
jag hade redan förstått
och du tog min hand
du var varm
skenet från de dunkla lamporna färgade ditt ansikte
bildade vackra skuggor
och gjorde att dina ögon blänkte
du stoppade handen i fickan på min jacka
och jag lutade mig mot din axel
men bussen gungade bara vidare
stilla genom sommarnatten