I saw the best minds of my generation,

destroyed by madness

Solen gick ner över de viktorianska husen som knuffade varandra uppför kullarna vid Haight-Ashbury-korsningen. Och bildade ett oranget ljus, en dimma som lade sig som ett skyddande täcke över stadens hippieidyll. Bruset från havet. Ekot av sen sista tonen till Dancing in the street.
Ibland kan jag bli så ledsen för att jag lever nu. Trots dagens fördelar känner jag ofta att jag är ett barn fött i fel tid. När man läser om den tiden är allting ofta väldigt romantiserat, och mycket säkert en efterkonstruktion. Men jag tror hellre på en efterkonstruktion än på dagens samhälle. För jag vet att jag skulle varit där. Jag skulle sprungit gatorna fram för att fånga solen över backkrönet, jag skulle fuldansat mig igenom Montereyfestivalen i magtröja och precis som Scott McKenzie predikade skulle jag alltid ha blommor i mitt rufsiga hår. Jag skulle vara en levande kliché, men det gör ingenting. För kanske hade jag träffat Allen Ginsberg. Och kanske hade jag somnat i knäet på någon söt snubbe jag träffat i Golden Gate Park. Någon med skägg, som kittlas fruktansvärt när man kysser honom. Och atmosfären var fylld av såpbubblor, skratt, rök, musik (jag menar, musiken, åh..) och kärlek. Doften av lusiga kaftaner, en bränd gitarr och söt marijuana..