att börja

Jag hatar att börja. Alltid. Jag kan inte börja. Jag sitter bara och stirrar på den vita, tomma datorskärmen - så rensad, så kliniskt vit. Jag vet inte vad som ska fylla den, och jag vet heller inte hur jag ska börja. Jag kan aldrig börja. När jag skriver noveller, dikter, allt möjligt, så kan jag aldrig sätta första raden. Har jag skrivit första raden har jag börjat och då är min vision verklighet och blir det inte lika bra som i mitt huvud så blir jag besviken, den första raden ger mig prestationsångest. Det är som den perfekta öppningsraden i en låttext, den ska fånga lyssnaren, ha lite mystik kring sig, bara avslöja lagom mycket för att den som lyssnar ska vilja höra mer.

Vem skriver? Jag skriver. Jag skriver mycket. Jag skriver allt möjligt. Allt ifrån noveller och dikter, som jag tidigare nämnde, till låttexter och längre texter. Oftast brukar det bara bli någon slags beskrivning av ett scenario, bara en känsla fångad i ord, jag tycker om att sätta ord på saker. Jag tycker också om musik, det kommer du säkert också märka i min blogg. Jo, musik är ett stort intresse för mig, både att spela och lyssna, jag tycker om allting från sprakande indiepop till glimmande motown, psykadelisk rock och fransk pianomusik, nytt och gammalt, underground och världskänt.

Jag förväntar mig inga läsare alls, jag tror mest jag har den här bloggen för min egen skull, för att rensa huvudet lite, sätta ord på saker. Jag har varken skrivit en hyllad bok, matat svältande barn i Bolivia eller uppfunnit muffinsbrödrosten, jag är bara en hormonell tonåring.

Nu har jag börjat.